Blog

Rörelser som helar

Kroppen är fantastisk. Desto mer jag lär mig och utövar yoga, dans och träning, desto mer fascinerad blir jag över de enorma möjligheter det finns att läkas. Genom att lära mer kan vi förebygga mycket smärta och ohälsa genom att träna och röra oss på ett sätt som lugnar nervsystemet och bygger upp oss. På så sätt kan vi slippa onödiga läkemedel som i längden inte är bra för oss.

Boken jag refererar till handlar främst om barn med adhd och autism, men passar även för oss med migrän som också ofta är överkänsliga för stimuli och har svårt att värja oss (trigger). Dessutom är många med migrän utmattade/utbrända och allt hänger ihop. Läs!

Harald Blomberg är psykiatriker arbetar med alternativa metoder för barn som diagnostiserats med autism och adhd. Han har utvecklat en metod som kallas rytmisk rörelseträning. I sin bok Rörelser som helar beskriver författaren hur enkla rytmiska rörelser kan stimulera hjärnans och nervsystemets förmåga att förnya sig och bilda nya nervförbindelser. Han beskriver i sin bok hur medfödda reflexer hos fostret och spädbarn fungerar och hur dessa integreras och försvinner när barnet växer och utvecklas. Om en eller flera av dessa reflexer inte integreras eller aktiveras vid stark stress, trauma mm kan de finnas kvar även hos vuxna personer. Det finns flera olika reflexer som kan aktiveras var för sig eller tillsammans, men speciellt en som är extra intressant, Mororeflexen. Mororeflexen är en ofrivillig reaktion på hot och alla som har barn känner igen den. Det är när barnet rycker till, andas in och sträcker armar och ben åt sidorna. Fingrarna sträcks. Sedan förs armar och ben mot kroppens mittpunkt, händerna knyts och barnet börjar gråta. 

En aktiv Mororeflex föreligger vanligen vid utbrändhet och kroniskt trötthetssyndrom. Om reflexen inte integreras eller aktiveras av någon anledning blir man överkänslig för stimuli från ett eller flera sinnen.  Exempel på detta kan vara överkänslighet för ljus, överkänslighet för specifika ljud och svårigheter att utestänga bakgrundsljud, åksjuka, dålig balans och känslighet för beröring. Många personer som inte integrerat Mororeflexen lever i ett konstant inre stresstillstånd och är överkänsliga för yttre sinnesintryck. När Mororeflexen är aktiv hamnar kroppen i försvarsberedskap vilket leder till att kortisol och adrenalin frigörs. Adrenalinet gör att sinnena blir överkänsliga. Barn med ointegrerad Mororeflex kan dra sig tillbaka och sluta sig inom sig själva för att skärma av all stimuli. När ointegrerade primitiva reflexer aktiveras förstärker de spänningarna hos en person som redan har muskelspänningar. 

Tid

Tid

Att ta dig tid för det viktiga

Att ta dig tid för skrivandet

Att ta dig tid att läkas

Att ta dig tid att växa

Att ta dig tid för självkärlek

Att ta dig tid för självomsorg

Att ta dig tid att hantera alla känslor

Att ta dig tid att hinna med

Att ta dig tid att hitta din trygghet

Att ta dig tid att fokusera på det viktiga

Att ta dig tid att hitta lösningar

Att ta dig tid att stärka din röst

Att ta dig tid att vila

Att ta dig tid att bearbeta

Att ta dig tid att släppa taget

Att ta dig tid att älska

Att ta dig tid att utvecklas

Att ta dig tid att slappna av

Att ta dig tid att uttrycka dig

Att ta dig tid att fylla på med energi

Att ta dig tid att skratta

Att ta dig tid att bara vara

Att ta dig tid att LYSSNA

Vad tar du dig tid för?

Spänningsmönster

Jag har läst en mycket intressant bok om hur olika spänningsmönster påverkar oss och hur vi mår, men även vikten av ett starkt nervsystem. Det är kiropraktorn Martin Fransson som skriver i sin bok Din hälsokälla är Du – Utveckla dina fem hälsopelare på ett tydligt och lättförståeligt vis om hur vi samlar på oss spänningar och hur det kan ta sig uttryck. Författaren beskriver fem spänningsmönster som alla en gång fyllt en funktion då de uppstod för att vi skulle kunna hantera en potentiellt livshotande situation. Författaren menar att vi behöver väcka upp och vidareutveckla vår förmåga att självreglera våra kvarhållna stressresponser som tar livsresurser i anspråk och som inte hör till nuet. Kapaciteten att självreglera nervsystemet är ovärderlig för det vi kallar stressuthållighet och enligt många stressforskare är bibehållen stressrespons skälet till så mycket som 95 % av all ohälsa. Vidare uppger författaren att det finns en intim koppling mellan vårt mentala förhållningssätt och hur vi håller vår kropp. Vilka spänningsmönster vi omedvetet skapar, påverkar alltså hela vårt system; motorik, känslor och tankar. 

De fem spänningsmönster som Martin Fransson tar upp i sin bok är:

  • Första spänningsmönstret – Fast i det förflutna
    Det första spänningsmönstret föranleder ofta rygg- och nackvärk och påverkan på hela vårt grundtillstånd och hur vi håller kvar det förflutna i våra kroppar. Kroppen minns dåtiden på ett sätt som inte tillåter oss att vara i nuet och välja fritt. Detta mönster kan uttryckas som en obalans mellan fram- och baksidan av kroppen. 

  • Andra spänningsmönstret – Oro för framtiden
    Det andra spänningsmönstret hänger samman med att vi oroar oss för framtiden. Detta mönster kan uttryckas som en obalans mellan vänster och höger sida i nacken. Det tar sig oftast uttryck i spänningar och smärta i nacke och axlar, huvudvärk och spända käkar. 

  • Tredje spänningsmönstret – Vem är jag? 
    Det tredje mönstret handlar om identitet. Detta spänningsmönster kan även uttryckas som en obalans mellan vänster och höger sida nere i bäckenet. Det är grundmönstret för alla som har ont i ländryggen, bäcken och höfter. Den klassiska ryggskottspatienten eller ischiaspatienten bär detta spänningsmönster på fullt påslag. 

  • Fjärde spänningsmönstret – Osårbar
    Det fjärde spänningsmönstret är kopplat till hur vi stänger av så att vi inte ska uppfatta våra kroppssignaler lika starkt. Vi låser vår kropp för att slippa känna och istället kunna ”slåss”. Vi gör oss osårbara. Detta mönster kan även uttryckas som en obalans mellan övre och nedre delen i kroppen, och där framsidan framhävs framför baksidan. Den som bär på det fjärde spänningsmönstret har antingen kronisk värk lite här och var, eller känner ingenting och får mycket sällan några känningar från kroppen. Det beror på hur hårt och länge mönstret burits. 

  • Femte spänningsmönstret – Det finns inte nog
    Det femte spänningsmönstret handlar om att känna sig mindre värd än andra och det kan visa sig i en hopsjunken kroppshållning eller mer subtilt utryckt syns det i hur vi bär en spänning i bäckenbotten, i diafragman (solarplexus) och i nacken. Det kan gestalta sig som en känsla av att ofta känna sig överväldigad, av att det är bara för mycket. Det femte spänningsmönstret kan även vara en kombination av de övriga spänningsmönstren. Fysiska besvär kan variera eftersom detta är det mönster som håller allra mest spänning och som satt sig djupast. 

Läs mer här: https://welledge.nu

Frihet – 2016

Den automatiska dörren gled sakta igen bakom mig. Jag tog några steg åt sidan, blundade och sträckte upp armarna mot den blå vårhimlen. Fyllde lungorna med den krispiga vårluften. Solens försiktiga ljumma strålar torkade resterna av mina tårar. Ett andetag till. Det var som om det friska klara andetaget spred sig i hela kroppen, från fötterna, upp mot magen, hjärtat och till sist huvudet. Jag tog ner armarna. Öppnade förvånat ögonen och kände en intensiv närvaro. Plötsligt stod allt klart för mig. Jag hade precis lämnat neurologen på Universitetssjukhuset och en specialist i migrän. Jag stod i myllret av människor som gick ut och in genom glasdörrarna till den gigantiska byggnaden som innehåller så mycket kunskap, erfarenhet och hjälpande händer. Där och då kom insikten att detta var sista gången. Sista gången som någon skulle tala om för mig hur mitt liv såg ut. Som skulle kräva saker av mig som jag inte ville. Som skulle tala om för mig vem jag är. Ta den här medicinen. Gör si. Gör inte så. Gör som specialisten säger annars får du fortsätta ha migrän och dålig livskvalitet. Jag bestämde mig där och då. Aldrig mer ska jag köra över min egen vilja, min inre vetskap och min värdighet för att någon kallar sig specialist. Aldrig mer ska jag låta någon ta hoppet ifrån mig och fylla mitt sinne med negativa framtidsutsikter. Jag började sakta gå mot stadens centrum. Stegen var lätta. Huvudvärken fasade ut i takt med andetagen. Jackan var uppknäppt i halsen och satt inte längre för hårt, vårkänslan kunde cirkulera in under kragen.  Jag kände ett leende sprida sig i mitt rödmosiga ansikte. Tänkte på alla de experter jag träffat under alla år. Det var en blandad skara som gett mig både goda och mindre bra erfarenheter. Erfarenheter av hopp, förtvivlan, förödmjukelse, insikt, perspektiv och missunnsamhet, men även av glädje och bekräftelse. Jag tackade dem alla. Jo, faktiskt. Var och en hade gjort sitt bästa utifrån sin förmåga. Var och en hade bidragit till detta ögonblick av klarhet, insikt och inre frihet. Jag stannade till och kastade en snabb blick tillbaka upp mot sjukhusets fönster och alla livsöden som dolde sig bakom kulisserna. Vi vet aldrig var livet tar oss. Jag började gå igen. Hur det än blev i framtiden skulle jag iallafall njuta av just den här dagen som gnistrade, värmde och höll om mig.

Sahara – 2014

Jag hade bestämt mig. Jag ger mig själv ett år, om jag inte mår bättre väljer jag den enda utvägen. Utvägen som var den enda trösten. Jag hade inget liv.  Jag orkade inte mer. Jag ville inte leva i smärt- och ångesthelvetet längre. Jag hade provat allt, oräkneliga mediciner. Som en försökskanin. Jag hörde talas om migränyoga, yoga hade jag inte provat. Det kunde inte göra mitt liv värre så jag började med det. Eller vad man kan kalla det jag gjorde. Lilla Ryggpasset, migränyogans grundpass. Det gick sådär. Jag fick migrän när jag böjde huvudet, kramp när jag vred kroppen och jag hatade eldandning. Men jag gjorde det. Varje dag i 40 dagar. Eller inte riktigt. Vissa dagar kunde jag ju inte gå ur sängen. Jag kröp till mattan. Andades. Jag kallade det yoga. Sakta blev jag lite bättre. Yogan hjälpte, inte smärtan, men sinnet. Jag fick några sekunders sinnesfrid. Så jag fortsatte lite till. Och fick lite mer sinnesfrid. Jag började sjunga mantran, kaoset i huvudet tog paus. Bra. Jag fortsatte. Vissa dagar ville jag ge upp, men det fanns ju inget alternativ. Bara mörker. Jag började en kurs. Och en till. En dag fick jag ett brev på posten. Ett kort med några människor som satt i öknen och mediterade. I nära kontakt med Moder Jord. En yogaresa till Sahara. Mitt hjärta sa ja. Åk! Och jag ville så gärna. Men hur skulle jag klara det med kronisk migrän? Vissa dagar kunde jag inte stiga upp. Jag ringde och pratade med en av yogalärarna. Man skulle samlas i Marrakesh, resan till Sahara gick över bergen. I terrängbil och vi skulle åka på kvällen. Sitta i bilen hela natten på slingrande vägar och vara framme på morgonen. Vila en dag. Vandra ut i öknen och bo i tält. Primitivt. Utan rinnande vatten, bara ta med det nödvändigaste. Det lät fantastisk och utmanande, men det skulle inte gå. Jag skulle inte orka. Jag skulle bli sjuk, få migrän, kräkas på vägen, få ångest och längta hem. Men jag ville. Jag kände att detta skulle hjälpa mig, att hitta mig själv under alla lager av sjukdom, smärta och hopplöshet. Jag frågade mig själv vad det värsta var som kunde hända. Att jag fick migrän och allt som hör till. Jag insåg att det spelade ingen roll eftersom det skulle jag få i alla fall. Jag fick migrän av allt. Om jag ville följa mitt hjärta kunde jag inte låta migränen begränsa mig. Jag stod inför ett avgörande. Jag var sjukt rädd. Katastroftankarna avlöste varandra. Och vad skulle alla andra tycka? Alla andra friska personer som skulle med. Tänk om jag blev en börda. Jag glömmer aldrig vad yogaläraren sa. Ord som äntligen sjönk in i hjärtat. ”Maria, allt är ok precis som det är. Vi hanterar det som händer. Det är bara du som kan bestämma om du ska följa med”. Jag tittade mig i spegeln. Har jag inte alltid sett mig själv som en modig person? Utan skrupler ger jag mig i kast med vad och vem som helst. Jag bangar inte. Men detta var annorlunda. Det var inte bara en resa till Sahara, det var en resa inåt, till mig själv. Över berg och genom rädslor. Omfamnas av Moder Jord och låta mig hållas, ge upp försöken att allt måste vara på ett visst sätt. Jag kunde välja. Våga eller stanna kvar i det som jag inte ville vara i. Jag blundade, tog ett djupt andetag och sa ja. Jag åkte. Det var fantastiskt. Jag tvingades släppa taget om alla mina försök att kontrollera omständigheterna. Mitt liv vände. Från den dagen blev livet bättre. Och det fortsätter bli bättre än idag. För att jag vågade och började flytta fokus till möjligheter istället för begränsningar.

Semester – 2013

Vi träffade släkten som vi ofta gör på somrarna. Vi trivs tillsammans, det brukar vara mysigt, vi umgås, pratar och hittar på lite utflykter. Skrattar mycket, promenerar och lagar mat i stora mängder. Barnen älskar sina kusiner och är ute dagarna långa. Men den sommaren var en mardröm. Migränen ville inte släppa taget. Jag ville knappt följa med på semester, jag kände att jag inte orkade med en massa folk, samtidigt ville jag ju så gärna. Familjen ville inte åka utan mig. Jag följde med. Det var en sommar att minnas och att glömma på en och samma gång. Att minnas för den ska aldrig upprepas. Att glömma för det var så fruktansvärt jobbigt och jag mådde så dåligt. Jag låg i ett mörkt rum med migränen från helvetet och ville dö. Jag grät och grät varenda dag. Försökte stiga upp och prata lite. Det var smärta, ångest och illamående i ett enda kaos. Fick gå och lägga mig igen. Hörde alla ljud genom den tunna väggen från älskade människor som inte setts på länge och de pratade, skojade och skrattade. Småflickorna som längtat efter mig, som tycker jag är en fantastisk rolig faster, de saknade mig fast jag var där. Som ville baka tårta med mig och sen skulle vi fotografera den. Jag orkade inte med dem. Jag hade så ont, jag var rastlös, ångesten satt som ett skruvstäd runt lungorna. Till slut gav mig ut i ren desperation. Jag gick och gick och gick. Kilometer efter kilometer, snabbt, fort, bort från allt, jag ville bli så utmattad att jag skulle somna från allt. Jag var verkligen inte till glädje för någon. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var i fängelse i smärt- och ångesthelvetet. Det enda jag visste var att jag aldrig ville må så dåligt igen. Antingen göra allt för att få ett bättre liv eller alternativet. Somna in. Slippa känna. Ett alternativ som inte var ett alternativ. Men det var den enda trösten, den utvägen fanns alltid.

Tidig morgon – 2011

Vaknar tidig morgon, det är fortfarande mörkt. Huvudet värker. Kniven skär bakom ögat. Smärtan är skarp och intensiv. Jag rör mig och kniven hugger. Jag känner ett par varma fötter tryckta mot mina lår. Älskade barn, när kom du och kröp ner? Känner den varma lilla kroppen intill min. Känner ett intensivt ögonblick den gränslösa kärleken till mitt barn. Snälla, kan jag bara få ligga här i värmen och somna om. Låt mig slippa kniven. Jag måste upp. Reser mig sakta. Snubblar och fumlar. Ljuden och rörelsen sänder ut missiler av smärta till huvudet. Vatten och tabletter. Jag sätter mig vid köksbordet och tänder stearinljusen. Allt jag hör är vinden, sekundvisaren och andetag från älskade människor. Hur många gånger har jag suttit såhär? Jag vet vad som väntar. En ny dag ligger framför mig. Det blir vad jag gör den till. Det jag planerade kommer inte att bli av. Kniven håller sitt grepp. Jag väljer att fylla min dag med stillhet, utan krav och prestationer. Bara vara. Det är gott nog, det är mitt liv. Jag vet inte hur länge jag sitter vid köksbordet. Smärtan mattas av. Jag kryper ner i sängen igen, tättintill min älskade, med armarna runtom, värmen och lugnet från barnet fyller mig med sinnesro och lycka.

Jag väljer glädje

Create a life you love

Mannen gick ner till stranden för att påbörja resan till sina drömmars ö. Mannen byggde en båt och väntade sedan vid strandkanten på rätt tillfälle att ge sig av. Men det blåste för det mesta och gick vågor på havet, så den rätta tidpunkten att sjösätta båten kom inte. Det gick veckor och månader och han bara väntade och drömde om den dag då han skulle resa över havet. Åren gick och mannen blev gammal och dog på stranden utan att ha uppfyllt sin dröm. Båten låg i spillror i sanden utan att ha gjort en enda färd på havet. (ur boken: Ayurveda för ditt sinne, Janesh Vaidya, 2014)

Om vi låter migränen styra våra liv är vi som mannen på stranden. Migränen hindrar oss från att ge oss av för att leva våra liv, följa våra drömmar och uppleva allt fantastiskt som finns i livet. Om vi går och oroar oss för nästa anfall, väntar på att en ny bättre medicin ska utvecklas eller att andra människor eller omständigheter ska godkänna att vi ger oss av i båten kommer vi aldrig att komma iväg. Det är bara vi själva som kan ta första steget, sätta först den ena sen den andra foten i båten och släppa taget om strandkanten. 

Jag har haft migrän i snart 25 år och under många år hade jag migrän 20-25 dagar i månaden, de flesta dagar var värken fruktansvärd och jag tillbringade mycket tid i mörka rum i sällskap av smärta, illamående och ångest. Det krävdes mod, beslutsamhet och självkärlek för att sätta fötterna i båten och släppa taget. Jag bestämde mig för att jag ville delta i mitt eget liv, inte bara överleva i ett mörkt rum. Det var det viktigaste beslutet, att välja livet, livskvalitet. Modet behövde jag för att gå min egen väg. Om jag hade lyssnat på alla som sagt till mig att det inte finns mer att göra, du får ha det såhär, du måste acceptera din situation, du kommer inte att kunna arbeta och så vidare hade jag inte suttit här idag. Tack och lov har jag alltid ifrågasatt varför jag ska göra sådant som jag inte förstår, vilket har gett mig kunskap. Självkärleken har jag behövt för att inte ge upp, för att fortsätta peppa mig själv att jag är värdefull och värd ett fantastiskt liv. Att tro på mig själv när ingen annan gjorde det. Att ha migrän inte är ett straff från helvetet för att jag har gjort något fel. Att migrän inte är mitt fel, men att jag har ett ansvar vad jag gör med mitt liv. Självkärleken har jag också behövt för att förstå att jag inte behöver prestera något för att vara värdefull, jag behöver inte jämföra mig med någon annan och jag behöver inte bevisa något för någon. 

När jag idag ser tillbaka på mitt liv och på vad jag hittills har lärt mig genom att leva med migrän känner jag stor tacksamhet. Migrän är en svår sjukdom, men den sätter också saker och ting på sin spets, det vill säga att vi aktivt måste välja glädjen och livet framför lidandet, annars är risken att vi stannar kvar där på stranden. När jag till slut insåg att smärta inte alls behöver betyda lidande öppnades dörren till friheten. När jag förstod att allt mitt lidande var något jag gjorde mot mig själv kom också insikten i att jag hade ett val. Jag kan inte styra min migrän, men jag kan själv bestämma om jag ska välja lidandet eller glädjen och kärleken till livet. Sen den dag jag aktivt valde glädjen och kärleken vände mitt liv till det bättre. Naturligtvis hamnar jag i svackor som alla människor, men numera vet jag att det är tillfälligt och att det går över. Jag har öppnat dörren till friheten och nu finns det ingen väg tillbaka. 

Under de år jag famlade efter riktningen till bättre hälsa och ett bättre liv var ett av de största stöden alla människor som fanns där och supportade mig. Med support menar jag inte de som ville att jag skulle se ”verkligheten” att migrän aldrig går över och att jag måste acceptera att medicinera livet ut osv. Jag menar de människor som fanns runt mig i olika sammanhang och genom sitt förhållningssätt och kärlek lärde mig att allt är möjligt, gav mig utrymme att vara den jag är, lärde mig vad acceptans verkligen är, att jag inte definieras av min sjukdom och att jag kan ha det liv jag önskar mig.

Idag är jag starkare i kroppen än jag varit på över 20 år, jag yogar, dansar och springer. Jag jobbar med det jag tycker om och jag reser och träffar nya härliga människor. Jag har skapat det liv jag vill leva. Jag har hoppat i båten och lämnat stranden.

Keep up!

Sommaren 2017

Vi har haft en underbar semester i USA hela familjen, men både resa dit och hem var ingen höjdare. Det blev strul på båda hållen och 45 timmar per resa fick vi uthärda. Det innebar långa väntetider i flygplanet, på flygplats, åka taxi mitt i natten, sova på hotell, vara sömnlös och äta oregelbundet och inte helt nyttigt. De här 45 timmarnas stress, sömnlöshet, ovisshet, folk överallt och obekväma stolar var en utmaning. Det är bland annat vid liknande tillfällen som vi märker hur mycket motståndskraft vi har och hur mycket vi lyssnar på vår inre vägledning när allt är kaos och ovisst och fysiskt påfrestande. För några år sedan kunde jag inte dammsuga vardagsrummet utan att därefter ligga med svår migrän i ett mörkt rum resten av dagen. Den här gången kunde jag slappna av, hålla mig lugn och vara i stunden utan att låta mig påverkas känslomässigt av allt kaos. Jag visste att allt skulle ordna sig. Jag visste att vi skulle komma fram (och hem) och att allting förändras hela tiden, även jobbiga situationer. Ingenting varar för alltid. Jag kände tacksamhet, jag hade mina barn hos mig, jag hade en stol att sitta på, jag hade pengar i börsen så jag kunde köpa lite mat, jag hade damernas i närheten, det gick ingen nöd på mig. Jag kunde sluta ögonen en stund och meditera och hämta kraft. Jag kunde se med nyfikna ögon på alla dessa människor på väg någonstans och som hamnat just här med oss. Jag kunde se alla hjälpsamma och hårt arbetande människor där flygplatsen var deras arbetsplats. Och allt var ok. Det var ok. Och precis som jag visste ordnade allt sig till slut. Jag valde att acceptera att det var som det var. Alternativet hade varit att jag stressat upp mig, blivit nervös och orolig och irriterat mig på att det var folk överallt. Så hade jag gjort för några år sedan och vad hade resultatet blivit? Vi hade kommit hem, men jag hade varit utmattad och döende i migrän under många många dagar. Visst var jag trött och hade lite ont i huvudet, men ljusår från tidigare erfarenheter.

Jag är tacksam att jag nu har insikten att jag kan välja. Vid varje situation varje dag kan jag välja hur jag vill agera. Att agera och inte reagera. Det är så enkelt, men kan också vara så svårt. Kundaliniyogan är ett fantastiskt redskap att ta till, men det har även varit viktigt för mig att ge mig ut och träffa andra som är på samma resa. Resan att mer och mer vara i kontakt med mig själv. När vi känner självkärlek, självmedkänsla och lyssnar på vårt hjärta, då kommer läkningen och lugnet. Vi läker inifrån och ut och så småningom tonar symptomen på sjukdomar och fysisk och psykisk smärta bort helt eller till någonstans i bakgrunden där den inte längre styr. Det enda vi behöver göra är: Keep up!

Förändring

Dåtid

När smärtan lättar känns det bättre. Det kan nog bli bättre trots att det inte kändes så igår när jag åter låg i döende i mörkret med spyhinken och ångesten som sällskap. När smärtan lättar får jag tillbaka lite energi, jag passar på att ta tillvara den och gör allt det migränen stoppat mig från att göra. Bäst att passa på så länge det varar, det är snart dags igen. Och mycket riktigt.  Dammsuga hallen, utflykt med barnen och middag med nära och kära är att ta i för mycket. En begynnande smärta bakom högra ögat börjar ge sig till känna, det är bara en tidsfråga, kanske medicin kan stoppa det ostoppbara? Ibland hjälper medicinen och jag kan fortsätta lite till, pressa mig själv att göra allt det jag vill ska vara mitt liv. Men huvudvärken och migränen vinner alltid. Den slår tillbaka med all kraft som en bestraffning för att jag bara vill vara som alla andra, vara glad en stund, umgås, släppa problemen och låtsas att jag är frisk. Återigen kommer frågorna, varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Är det för mycket begärt att få delta i livet? Att få göra sådant som hör vardagen till? När ska det bli bättre? Blir det bättre? Jag har ständigt dåligt samvete för att jag ställer in träffar, kalas, att umgås med alla älskade, att sjukskriva mig från jobbet. Folk räknar med mig och jag sviker, gång på gång. Jag är sämsta mamman. Vännen. Kan inte jobba ordentligt trots att jag vet vad jag kan. Innerst inne. Den ständiga irritationen och dåliga humöret. Ibland vill jag inte ens umgås med mig själv. Tråkig är bara förnamnet.

Jag söker hjälp. Går till sjukvården. På massage. Till sjukgymnast och samtalsterapeut. Det är både plus och minus. Jag får blandade besked. Läkaren säger att jag måste acceptera min sjukdom eftersom migrän är en kronisk hjärnsjukdom som läkarvetenskapen tyvärr inte kan bota. Inte än. Om några år kanske. Om vi har tur. Om det blir något som passar alla. Läkaren vet inte. Ger medicin. Sluta stressa. Börja motionera. Gå och prata med någon. Kanske jag är deprimerad? Vem fan blir inte deprimerad av att ha sjukt ont i huvudet. Varenda dag. För allting. Vad jag än gör börjar det bulta i huvudet. Om jag böjer mig ner börjar det bulta i huvudet. Jag provar antidepressiva trots att jag inte är deprimerad, jag har ont i huvudet. Träffar en psykiatriker. Vad ska jag göra när jag vaknar mitt i natten och har ont i huvudet? Det stämmer inte säger psykiatrikern. Det fungerar inte så. Nähä, säger jag och går aldrig mer dit igen. Jag fortsätter söka hjälp. Träffar en annan psykolog. Som förstår. Som tycker jag ska släppa kontrollen och den ständiga oron. Som tycker jag ska sitta och andas i fem minuter utan anledning. Hur ska det hjälpa mig, jag blir rastlös och får klåda över hela kroppen av att sitta så. Jag får många fina insikter. Insikter är början till något, men sen då? Huvudet gör fortfarande ont. Hela tiden.

Träffar omtänksamma människor som vill hjälpa. Som förstår. Som tycker att såhär ska jag ju inte ha det. Det tycker inte jag heller. Så vad ska jag göra då? De Hjälpsamma vill hjälpa. De vill ge medicin och sen en annan medicin om den förra inte fungerar. Eller kanske båda två. De Hjälpsamma är realistiska. Jag kommer att få ha det såhär, med medicin resten av mitt liv kan det bli okej. Jag kan bli okej. Jag känner hopp. Någon ska göra mig bättre med sin erfarenhet och kunskap. De ska ta hand om mig. De ska hjälpa mig. De säger att de ger inte upp förrän jag mår bättre. Jag litar på och gör som jag blir tillsagd. Äter medicin. Får sprutor i huvudet och bedövning upp i näsan. Känner efter ordentligt, blev det inte lite bättre? Jag känner nog efter för dåligt, visst blev det lite bättre? Jag säger det, de Hjälpsamma visar verkligen att de vill hjälpa. Jag vill inte göra dem besvikna. Eller att de ska tappa hoppet om mig.

Det är något som skaver. Jag är beroende av att andra ska hjälpa mig. Jag känner mig maktlös och som ett offer. Jag blir passiviserad. Det är inte jag. Jag är inget offer. Jag är inte maktlös. Jag kommer till en punkt där jag ser verkligheten som den är. För mig. Det finns massor med mediciner och andra insatser som används för personer med kronisk migrän. Vissa hjälper mig och jag är otroligt tacksam för det. Jag inser att om jag vill bli frisk kan jag inte förlita mig på mediciner i all evighet, de kan tappa sin verkan och vad händer då? Jag kan inte heller bli beroende av att andra ska hjälpa mig och förstå mig eftersom en dag kanske de inte vill/kan hjälpa mig längre och vad händer då? Ända sedan migränen blev ohanterlig har jag letat efter hjälp och stöd utanför mig själv. Stöd och hjälp som ibland har varit fantastiskt, men som jag inte kan räkna med ska finnas för evigt. Jag skjuter problemet framför mig. Jag är i fängelse i mitt eget huvud och jag vill ut därifrån, jag vill inte lära mig att stå ut och hoppas att en dag i framtiden kommer botemedlet. Jag vill inte leva i en fantasi att jag kommer att må bättre när barnen blir större. När jag har råd att jobba deltid. När jag stressar mindre. När jag äter bättre. När jag energin är lite bättre och jag kan motionera. När jag får tid hos neurologen. När jag kan åka på en lång semester och bara vila. Till helgen då jag ska vara själv hemma. När jag blir bättre på att gå hem från jobbet i tid. När jag slutar ta åt mig av vad andra säger. När andra förstår hur jag har det och tar hänsyn till mig. Livet är NU. Varje dag. Och dagarna kommer aldrig tillbaka. Idag kommer aldrig någonsin mer tillbaka.  Om jag väntar att det ska bli bättre sen, längre fram, missar jag mitt eget liv.

Hur ska jag då hitta orken? Och vad ska jag göra? Vi är alla olika och det finns lika många svar som individer, men jag vet att vi alla har kraften i oss att göra förändringar. Om vi vill tillräckligt mycket. Om vi vågar se och bli medvetna om oss själva. Om vi släpper offerkoftan. Om vi öppnar våra sinnen och släpper in nytt, provar oss fram utan att värdera och döma. Om vi börjar lära oss självkärlek och självmedkänsla. Fasar ut självkritiken och prestationsångesten. Om vi tillåter oss själva att bli friska. Om vi vågar börja lyssna och lita kroppens signaler och den inre rösten som har svaren, men som vi kört över så länge. Att vi våga göra de förändringar som kan bli slutresultatet av att lyssna inåt, trots att omgivningen inte alltid håller med. Att vi accepterar och omfamnar livet precis som det är just nu. Att vi tränar oss att ändra våra tankemönster. Att vi kan släppa vad andra ska tycka. Att vi håller ut. Men framförallt att vi har tillit. Tillit till att vi kan, att vi är värdefulla precis som vi är och förtjänar god hälsa och lycka och att vi fortsätter trots att det inte finns några (synliga) garantier. Att det får ta tid och att det är ok. Att allting ordnar sig. Att allting blir bra. Det vi fokuserar på växer och vänder vi fokus kan allting hända.

Det hände mig. Det händer mig. Med hjälp av yoga och meditation hittade jag nycklarna. Nycklarna till fängelseporten. Jag släppte fokus på migränen och fokuserade på ett liv utanför fängelset. Och jag är fri. Jag är oändligt tacksam för allt jag lärt mig och för alla lärare jag mött på vägen. Men jag vänder aldrig tillbaka. Jag tar äntligen ansvar för mitt liv och min hälsa. Varje dag.