Dåtid

När smärtan lättar känns det bättre. Det kan nog bli bättre trots att det inte kändes så igår när jag åter låg i döende i mörkret med spyhinken och ångesten som sällskap. När smärtan lättar får jag tillbaka lite energi, jag passar på att ta tillvara den och gör allt det migränen stoppat mig från att göra. Bäst att passa på så länge det varar, det är snart dags igen. Och mycket riktigt.  Dammsuga hallen, utflykt med barnen och middag med nära och kära är att ta i för mycket. En begynnande smärta bakom högra ögat börjar ge sig till känna, det är bara en tidsfråga, kanske medicin kan stoppa det ostoppbara? Ibland hjälper medicinen och jag kan fortsätta lite till, pressa mig själv att göra allt det jag vill ska vara mitt liv. Men huvudvärken och migränen vinner alltid. Den slår tillbaka med all kraft som en bestraffning för att jag bara vill vara som alla andra, vara glad en stund, umgås, släppa problemen och låtsas att jag är frisk. Återigen kommer frågorna, varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Är det för mycket begärt att få delta i livet? Att få göra sådant som hör vardagen till? När ska det bli bättre? Blir det bättre? Jag har ständigt dåligt samvete för att jag ställer in träffar, kalas, att umgås med alla älskade, att sjukskriva mig från jobbet. Folk räknar med mig och jag sviker, gång på gång. Jag är sämsta mamman. Vännen. Kan inte jobba ordentligt trots att jag vet vad jag kan. Innerst inne. Den ständiga irritationen och dåliga humöret. Ibland vill jag inte ens umgås med mig själv. Tråkig är bara förnamnet.

Jag söker hjälp. Går till sjukvården. På massage. Till sjukgymnast och samtalsterapeut. Det är både plus och minus. Jag får blandade besked. Läkaren säger att jag måste acceptera min sjukdom eftersom migrän är en kronisk hjärnsjukdom som läkarvetenskapen tyvärr inte kan bota. Inte än. Om några år kanske. Om vi har tur. Om det blir något som passar alla. Läkaren vet inte. Ger medicin. Sluta stressa. Börja motionera. Gå och prata med någon. Kanske jag är deprimerad? Vem fan blir inte deprimerad av att ha sjukt ont i huvudet. Varenda dag. För allting. Vad jag än gör börjar det bulta i huvudet. Om jag böjer mig ner börjar det bulta i huvudet. Jag provar antidepressiva trots att jag inte är deprimerad, jag har ont i huvudet. Träffar en psykiatriker. Vad ska jag göra när jag vaknar mitt i natten och har ont i huvudet? Det stämmer inte säger psykiatrikern. Det fungerar inte så. Nähä, säger jag och går aldrig mer dit igen. Jag fortsätter söka hjälp. Träffar en annan psykolog. Som förstår. Som tycker jag ska släppa kontrollen och den ständiga oron. Som tycker jag ska sitta och andas i fem minuter utan anledning. Hur ska det hjälpa mig, jag blir rastlös och får klåda över hela kroppen av att sitta så. Jag får många fina insikter. Insikter är början till något, men sen då? Huvudet gör fortfarande ont. Hela tiden.

Träffar omtänksamma människor som vill hjälpa. Som förstår. Som tycker att såhär ska jag ju inte ha det. Det tycker inte jag heller. Så vad ska jag göra då? De Hjälpsamma vill hjälpa. De vill ge medicin och sen en annan medicin om den förra inte fungerar. Eller kanske båda två. De Hjälpsamma är realistiska. Jag kommer att få ha det såhär, med medicin resten av mitt liv kan det bli okej. Jag kan bli okej. Jag känner hopp. Någon ska göra mig bättre med sin erfarenhet och kunskap. De ska ta hand om mig. De ska hjälpa mig. De säger att de ger inte upp förrän jag mår bättre. Jag litar på och gör som jag blir tillsagd. Äter medicin. Får sprutor i huvudet och bedövning upp i näsan. Känner efter ordentligt, blev det inte lite bättre? Jag känner nog efter för dåligt, visst blev det lite bättre? Jag säger det, de Hjälpsamma visar verkligen att de vill hjälpa. Jag vill inte göra dem besvikna. Eller att de ska tappa hoppet om mig.

Det är något som skaver. Jag är beroende av att andra ska hjälpa mig. Jag känner mig maktlös och som ett offer. Jag blir passiviserad. Det är inte jag. Jag är inget offer. Jag är inte maktlös. Jag kommer till en punkt där jag ser verkligheten som den är. För mig. Det finns massor med mediciner och andra insatser som används för personer med kronisk migrän. Vissa hjälper mig och jag är otroligt tacksam för det. Jag inser att om jag vill bli frisk kan jag inte förlita mig på mediciner i all evighet, de kan tappa sin verkan och vad händer då? Jag kan inte heller bli beroende av att andra ska hjälpa mig och förstå mig eftersom en dag kanske de inte vill/kan hjälpa mig längre och vad händer då? Ända sedan migränen blev ohanterlig har jag letat efter hjälp och stöd utanför mig själv. Stöd och hjälp som ibland har varit fantastiskt, men som jag inte kan räkna med ska finnas för evigt. Jag skjuter problemet framför mig. Jag är i fängelse i mitt eget huvud och jag vill ut därifrån, jag vill inte lära mig att stå ut och hoppas att en dag i framtiden kommer botemedlet. Jag vill inte leva i en fantasi att jag kommer att må bättre när barnen blir större. När jag har råd att jobba deltid. När jag stressar mindre. När jag äter bättre. När jag energin är lite bättre och jag kan motionera. När jag får tid hos neurologen. När jag kan åka på en lång semester och bara vila. Till helgen då jag ska vara själv hemma. När jag blir bättre på att gå hem från jobbet i tid. När jag slutar ta åt mig av vad andra säger. När andra förstår hur jag har det och tar hänsyn till mig. Livet är NU. Varje dag. Och dagarna kommer aldrig tillbaka. Idag kommer aldrig någonsin mer tillbaka.  Om jag väntar att det ska bli bättre sen, längre fram, missar jag mitt eget liv.

Hur ska jag då hitta orken? Och vad ska jag göra? Vi är alla olika och det finns lika många svar som individer, men jag vet att vi alla har kraften i oss att göra förändringar. Om vi vill tillräckligt mycket. Om vi vågar se och bli medvetna om oss själva. Om vi släpper offerkoftan. Om vi öppnar våra sinnen och släpper in nytt, provar oss fram utan att värdera och döma. Om vi börjar lära oss självkärlek och självmedkänsla. Fasar ut självkritiken och prestationsångesten. Om vi tillåter oss själva att bli friska. Om vi vågar börja lyssna och lita kroppens signaler och den inre rösten som har svaren, men som vi kört över så länge. Att vi våga göra de förändringar som kan bli slutresultatet av att lyssna inåt, trots att omgivningen inte alltid håller med. Att vi accepterar och omfamnar livet precis som det är just nu. Att vi tränar oss att ändra våra tankemönster. Att vi kan släppa vad andra ska tycka. Att vi håller ut. Men framförallt att vi har tillit. Tillit till att vi kan, att vi är värdefulla precis som vi är och förtjänar god hälsa och lycka och att vi fortsätter trots att det inte finns några (synliga) garantier. Att det får ta tid och att det är ok. Att allting ordnar sig. Att allting blir bra. Det vi fokuserar på växer och vänder vi fokus kan allting hända.

Det hände mig. Det händer mig. Med hjälp av yoga och meditation hittade jag nycklarna. Nycklarna till fängelseporten. Jag släppte fokus på migränen och fokuserade på ett liv utanför fängelset. Och jag är fri. Jag är oändligt tacksam för allt jag lärt mig och för alla lärare jag mött på vägen. Men jag vänder aldrig tillbaka. Jag tar äntligen ansvar för mitt liv och min hälsa. Varje dag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *