Årsskiftet 2017/2018
Det finns så mycket vi borde göra för att må bättre. Äta nyttigare, gå och lägga oss tidigare, träna, inte oroa oss, tänka positivt, inte stressa osv. Bara att komma ihåg att göra allt nyttigt tar hur mycket tid som helst för att inte tala om att göra det! Det känns som om jag skulle göra allt det nyttiga, skulle jag inte hinna jobba. Och jobba kan ju oftast vara bra också förstås. Vill jag sen umgås med barnen, vänner och ägna mig åt mina fritidsintressen, läsa böcker och gå promenader med min hund, har jag svårt att få ekvationen att gå ihop. Jag har alltid beundrat dem som har koll, planerar och har rutiner i tillvaron. Som kommer pigga och fräscha till jobbet efter att ha tagit en löprunda på morgonen. Som är i tid och har alla papper i ordning. Som har matlådor med sig med (nyttiga) rester från gårdagens mysmiddag med familjen. Som utvecklar sina fritidsintressen efter arbetstid och hinner laga middag och äta hela familjen efter att ha gjort läxorna med barnen. Ja ni förstår poängen. Jag har inte dessa talanger. Jag har inte den orken. Jo jag kan planera, det är inte svårt, men det är genomförandet som är lite svårare.
Ta det här med träning tex. Träning är en av de bästa förebyggande medicinen för sjukdom, om inte den bästa. Jag bestämmer mig för att gå och simma två gånger i veckan. Jag tycker simning är en fantastisk motionsform, jag tränar hela kroppen, jag känner mig lätt och smidig. Jag slipper svettas och bästa av allt: Jag kan sitta i bastun länge efteråt. När jag sen kommer hem efter simningen mår jag jättebra. Huvudvärken har fasats ut, jag är trött på ett skönt sätt och jag är väldigt nöjd med mig själv. Jag tänker att två gånger i veckan är inte att ta i för mycket. Det tar två timmar per gång dvs fyra timmar av veckans 168 timmar. Jag har alltså 164 timmar ”över”. Planeringen håller max 3 veckor. Sedan kommer ursäkterna. Jag hinner inte. Jag orkar inte. Jag har ont i huvudet. Jag måste hjälpa barn med läxan. Jag har inte ätit ännu och om jag simmar blir jag svimfärdig. Det är kallt ute. Bilen krånglar. Ursäkterna är oändliga. Dessutom blir jag i efterhand besviken på mig själv. Jag fixar inte ens två gånger i veckan. De senaste veckorna har jag inte ens gått en gång i veckan. Jag är lat. Jag är sjuk. Jag klarar ingenting. Hur ska jag någonsin bli frisk om jag inte ens kan göra det som jag vet är bra för mig? Så börjar jag tänka på att jag kanske ska göra något annat, något som är lättare att hålla fast vid. Jag provar Friskis & Svettis, gympa på Gerdahallen, gym, vattengympa osv. Och självbedrägeriet bara fortsätter.
Det var samma princip när jag skulle börja med yoga och meditation. För att få resultat bör man göra yoga och meditation regelbundet, helst varje dag, kontinuerligt och jag var mycket osäker på om det skulle passa mig. Jag hatade att sitta stilla, jag blev rastlös och uttråkad och kunde inte förstå hur detta skulle kunna hjälpa mig. När jag läste om Per Söder och att han blivit av med sin migrän efter 40 år med hjälp av migränyoga var jag skeptisk. Hans migrän var nog inte så komplicerad som min. Alla som blir bättre/symptomfria har nog inte haft en så jobbig migrän som jag tänkte jag ofta. De har inte haft migrän typ varje dag. För allting. Jag hade dock kommit till en punkt när jag inte hade något att förlora, jag hade inget liv, bara migrän. Jag hade provat allt. Jag köpte Migränyogaboken och satt i uterummet och började med övningarna. Lilla Ryggpasset. Hatade eldandning. Fick kramp när jag vred ryggen. Jag kunde knappt böja mig och böjde jag mig för mycket fick jag migrän. Formen var verkligen usel. Det var tråkigt, jobbigt och man skulle hålla på i evigheter (15 minuter!), varje dag. Men på något sätt hade jag bestämt mig. Jag visste att det var nu eller aldrig. Om jag inte tog tag i mitt liv skulle jag gå under. Bokstavligen ta mitt liv. Jag kunde inte leva med migrän varje dag längre. Stoppa i mig massor med mediciner som hjälpte en stund. Se mitt liv passera bakom nerdragna rullgardiner. Jag ville inte leva det livet mer, men jag skulle inte ge upp. Inte ännu.
Sakta men säkert började jag ändra taktik. Jag började se allt som inte var ingenting som en framgång. Eftersom migränen var överjävlig vid den tiden kunde jag inte alltid genomföra Lilla Ryggpasset, men då kröp jag ändå till mattan och låg ner och andades långa djupa andetag. Kan jag ligga och andas, kan jag göra yoga och meditera tänkte jag. På så sätt kom jag igång och jag skrev noga ner mina framgångar i min lilla almanacka. Stora gröna fina markeringar för varje dag jag gjorde yoga och meditation, vare sig det var Lilla Ryggpasset, fem minuters ryggflex eller ligga ner och andas. Det var en framgång! Det fortsatte och jag började en yogakurs en gång i veckan för mer inspiration. Jag hittade yogapass på internet som jag blev inspirerad av. Jag antecknade noga alla positiva effekter jag kände av yogan och meditationen. Och sakta men säkert förbättrades mitt liv.
Min erfarenhet av yoga är bland annat att jag började lyssna på min kropp. Min kropp som i så många år skickat signaler om att något var fel, men som jag inte velat lyssna på. Desto mer jag lyssnar, desto lättare blir det att göra alla de förändringar som är bra för mig. När jag började lyssna på kroppen hörde jag även hjärtat. Den del av hjärtat som vet vad jag längtar efter, vad jag vill ha i mitt liv och som guidar mig dit. Somliga kallar det intuition, inre vägledning, ditt högre jag mm. Att lyssna på kroppen och hjärtat är de bästa rådgivarna som finns. Om jag frågar får jag alltid svar. Och det som har varit så svårt blir plötsligt enkelt. När det kommer inifrån. När jag lyssnar på kroppen börjar jag välja nyttig mat. När jag lyssnar börjar jag röra på mig mer eftersom kroppen gillar att röra på sig. När jag lyssnar vilar jag mig när jag behöver återhämtning. När jag lyssnar på hjärtat ser jag positivt på mina framgångar, jag dömer inte, utan uppskattar alla framgångar hur små de än är. När jag lyssnar på hjärtat känner jag självkärlek och sätter gränser för det som inte är bra för mig. När jag lyssnar på hjärtat känner jag att jag är ok och att jag är precis där jag ska vara och att jag är tacksam för mitt liv. Jag väljer att se att allt positivt jag gör för mig själv som är mer än ingenting är en framgång.
Och plötsligt händer det: kroppen vill börja springa. Men vänta, jag hatar att springa? Hela min kropp säger; ut och spring! Jogga! Och jag lyssnar. Jag springer. Jag joggar. Och det är kul. Och jag mår bra.
Ps: 2018 sprang jag Vårruset i Malmö, 5 km, och jag var så stolt över min insats. ds.