Frihet – 2016

Den automatiska dörren gled sakta igen bakom mig. Jag tog några steg åt sidan, blundade och sträckte upp armarna mot den blå vårhimlen. Fyllde lungorna med den krispiga vårluften. Solens försiktiga ljumma strålar torkade resterna av mina tårar. Ett andetag till. Det var som om det friska klara andetaget spred sig i hela kroppen, från fötterna, upp mot magen, hjärtat och till sist huvudet. Jag tog ner armarna. Öppnade förvånat ögonen och kände en intensiv närvaro. Plötsligt stod allt klart för mig. Jag hade precis lämnat neurologen på Universitetssjukhuset och en specialist i migrän. Jag stod i myllret av människor som gick ut och in genom glasdörrarna till den gigantiska byggnaden som innehåller så mycket kunskap, erfarenhet och hjälpande händer. Där och då kom insikten att detta var sista gången. Sista gången som någon skulle tala om för mig hur mitt liv såg ut. Som skulle kräva saker av mig som jag inte ville. Som skulle tala om för mig vem jag är. Ta den här medicinen. Gör si. Gör inte så. Gör som specialisten säger annars får du fortsätta ha migrän och dålig livskvalitet. Jag bestämde mig där och då. Aldrig mer ska jag köra över min egen vilja, min inre vetskap och min värdighet för att någon kallar sig specialist. Aldrig mer ska jag låta någon ta hoppet ifrån mig och fylla mitt sinne med negativa framtidsutsikter. Jag började sakta gå mot stadens centrum. Stegen var lätta. Huvudvärken fasade ut i takt med andetagen. Jackan var uppknäppt i halsen och satt inte längre för hårt, vårkänslan kunde cirkulera in under kragen.  Jag kände ett leende sprida sig i mitt rödmosiga ansikte. Tänkte på alla de experter jag träffat under alla år. Det var en blandad skara som gett mig både goda och mindre bra erfarenheter. Erfarenheter av hopp, förtvivlan, förödmjukelse, insikt, perspektiv och missunnsamhet, men även av glädje och bekräftelse. Jag tackade dem alla. Jo, faktiskt. Var och en hade gjort sitt bästa utifrån sin förmåga. Var och en hade bidragit till detta ögonblick av klarhet, insikt och inre frihet. Jag stannade till och kastade en snabb blick tillbaka upp mot sjukhusets fönster och alla livsöden som dolde sig bakom kulisserna. Vi vet aldrig var livet tar oss. Jag började gå igen. Hur det än blev i framtiden skulle jag iallafall njuta av just den här dagen som gnistrade, värmde och höll om mig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *