Jag hade bestämt mig. Jag ger mig själv ett år, om jag inte mår bättre väljer jag den enda utvägen. Utvägen som var den enda trösten. Jag hade inget liv. Jag orkade inte mer. Jag ville inte leva i smärt- och ångesthelvetet längre. Jag hade provat allt, oräkneliga mediciner. Som en försökskanin. Jag hörde talas om migränyoga, yoga hade jag inte provat. Det kunde inte göra mitt liv värre så jag började med det. Eller vad man kan kalla det jag gjorde. Lilla Ryggpasset, migränyogans grundpass. Det gick sådär. Jag fick migrän när jag böjde huvudet, kramp när jag vred kroppen och jag hatade eldandning. Men jag gjorde det. Varje dag i 40 dagar. Eller inte riktigt. Vissa dagar kunde jag ju inte gå ur sängen. Jag kröp till mattan. Andades. Jag kallade det yoga. Sakta blev jag lite bättre. Yogan hjälpte, inte smärtan, men sinnet. Jag fick några sekunders sinnesfrid. Så jag fortsatte lite till. Och fick lite mer sinnesfrid. Jag började sjunga mantran, kaoset i huvudet tog paus. Bra. Jag fortsatte. Vissa dagar ville jag ge upp, men det fanns ju inget alternativ. Bara mörker. Jag började en kurs. Och en till. En dag fick jag ett brev på posten. Ett kort med några människor som satt i öknen och mediterade. I nära kontakt med Moder Jord. En yogaresa till Sahara. Mitt hjärta sa ja. Åk! Och jag ville så gärna. Men hur skulle jag klara det med kronisk migrän? Vissa dagar kunde jag inte stiga upp. Jag ringde och pratade med en av yogalärarna. Man skulle samlas i Marrakesh, resan till Sahara gick över bergen. I terrängbil och vi skulle åka på kvällen. Sitta i bilen hela natten på slingrande vägar och vara framme på morgonen. Vila en dag. Vandra ut i öknen och bo i tält. Primitivt. Utan rinnande vatten, bara ta med det nödvändigaste. Det lät fantastisk och utmanande, men det skulle inte gå. Jag skulle inte orka. Jag skulle bli sjuk, få migrän, kräkas på vägen, få ångest och längta hem. Men jag ville. Jag kände att detta skulle hjälpa mig, att hitta mig själv under alla lager av sjukdom, smärta och hopplöshet. Jag frågade mig själv vad det värsta var som kunde hända. Att jag fick migrän och allt som hör till. Jag insåg att det spelade ingen roll eftersom det skulle jag få i alla fall. Jag fick migrän av allt. Om jag ville följa mitt hjärta kunde jag inte låta migränen begränsa mig. Jag stod inför ett avgörande. Jag var sjukt rädd. Katastroftankarna avlöste varandra. Och vad skulle alla andra tycka? Alla andra friska personer som skulle med. Tänk om jag blev en börda. Jag glömmer aldrig vad yogaläraren sa. Ord som äntligen sjönk in i hjärtat. ”Maria, allt är ok precis som det är. Vi hanterar det som händer. Det är bara du som kan bestämma om du ska följa med”. Jag tittade mig i spegeln. Har jag inte alltid sett mig själv som en modig person? Utan skrupler ger jag mig i kast med vad och vem som helst. Jag bangar inte. Men detta var annorlunda. Det var inte bara en resa till Sahara, det var en resa inåt, till mig själv. Över berg och genom rädslor. Omfamnas av Moder Jord och låta mig hållas, ge upp försöken att allt måste vara på ett visst sätt. Jag kunde välja. Våga eller stanna kvar i det som jag inte ville vara i. Jag blundade, tog ett djupt andetag och sa ja. Jag åkte. Det var fantastiskt. Jag tvingades släppa taget om alla mina försök att kontrollera omständigheterna. Mitt liv vände. Från den dagen blev livet bättre. Och det fortsätter bli bättre än idag. För att jag vågade och började flytta fokus till möjligheter istället för begränsningar.