Semester – 2013

Vi träffade släkten som vi ofta gör på somrarna. Vi trivs tillsammans, det brukar vara mysigt, vi umgås, pratar och hittar på lite utflykter. Skrattar mycket, promenerar och lagar mat i stora mängder. Barnen älskar sina kusiner och är ute dagarna långa. Men den sommaren var en mardröm. Migränen ville inte släppa taget. Jag ville knappt följa med på semester, jag kände att jag inte orkade med en massa folk, samtidigt ville jag ju så gärna. Familjen ville inte åka utan mig. Jag följde med. Det var en sommar att minnas och att glömma på en och samma gång. Att minnas för den ska aldrig upprepas. Att glömma för det var så fruktansvärt jobbigt och jag mådde så dåligt. Jag låg i ett mörkt rum med migränen från helvetet och ville dö. Jag grät och grät varenda dag. Försökte stiga upp och prata lite. Det var smärta, ångest och illamående i ett enda kaos. Fick gå och lägga mig igen. Hörde alla ljud genom den tunna väggen från älskade människor som inte setts på länge och de pratade, skojade och skrattade. Småflickorna som längtat efter mig, som tycker jag är en fantastisk rolig faster, de saknade mig fast jag var där. Som ville baka tårta med mig och sen skulle vi fotografera den. Jag orkade inte med dem. Jag hade så ont, jag var rastlös, ångesten satt som ett skruvstäd runt lungorna. Till slut gav mig ut i ren desperation. Jag gick och gick och gick. Kilometer efter kilometer, snabbt, fort, bort från allt, jag ville bli så utmattad att jag skulle somna från allt. Jag var verkligen inte till glädje för någon. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var i fängelse i smärt- och ångesthelvetet. Det enda jag visste var att jag aldrig ville må så dåligt igen. Antingen göra allt för att få ett bättre liv eller alternativet. Somna in. Slippa känna. Ett alternativ som inte var ett alternativ. Men det var den enda trösten, den utvägen fanns alltid.

2 thoughts on “Semester – 2013

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *