Vaknar tidig morgon, det är fortfarande mörkt. Huvudet värker. Kniven skär bakom ögat. Smärtan är skarp och intensiv. Jag rör mig och kniven hugger. Jag känner ett par varma fötter tryckta mot mina lår. Älskade barn, när kom du och kröp ner? Känner den varma lilla kroppen intill min. Känner ett intensivt ögonblick den gränslösa kärleken till mitt barn. Snälla, kan jag bara få ligga här i värmen och somna om. Låt mig slippa kniven. Jag måste upp. Reser mig sakta. Snubblar och fumlar. Ljuden och rörelsen sänder ut missiler av smärta till huvudet. Vatten och tabletter. Jag sätter mig vid köksbordet och tänder stearinljusen. Allt jag hör är vinden, sekundvisaren och andetag från älskade människor. Hur många gånger har jag suttit såhär? Jag vet vad som väntar. En ny dag ligger framför mig. Det blir vad jag gör den till. Det jag planerade kommer inte att bli av. Kniven håller sitt grepp. Jag väljer att fylla min dag med stillhet, utan krav och prestationer. Bara vara. Det är gott nog, det är mitt liv. Jag vet inte hur länge jag sitter vid köksbordet. Smärtan mattas av. Jag kryper ner i sängen igen, tättintill min älskade, med armarna runtom, värmen och lugnet från barnet fyller mig med sinnesro och lycka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *