Keep up!

Sommaren 2017

Vi har haft en underbar semester i USA hela familjen, men både resa dit och hem var ingen höjdare. Det blev strul på båda hållen och 45 timmar per resa fick vi uthärda. Det innebar långa väntetider i flygplanet, på flygplats, åka taxi mitt i natten, sova på hotell, vara sömnlös och äta oregelbundet och inte helt nyttigt. De här 45 timmarnas stress, sömnlöshet, ovisshet, folk överallt och obekväma stolar var en utmaning. Det är bland annat vid liknande tillfällen som vi märker hur mycket motståndskraft vi har och hur mycket vi lyssnar på vår inre vägledning när allt är kaos och ovisst och fysiskt påfrestande. För några år sedan kunde jag inte dammsuga vardagsrummet utan att därefter ligga med svår migrän i ett mörkt rum resten av dagen. Den här gången kunde jag slappna av, hålla mig lugn och vara i stunden utan att låta mig påverkas känslomässigt av allt kaos. Jag visste att allt skulle ordna sig. Jag visste att vi skulle komma fram (och hem) och att allting förändras hela tiden, även jobbiga situationer. Ingenting varar för alltid. Jag kände tacksamhet, jag hade mina barn hos mig, jag hade en stol att sitta på, jag hade pengar i börsen så jag kunde köpa lite mat, jag hade damernas i närheten, det gick ingen nöd på mig. Jag kunde sluta ögonen en stund och meditera och hämta kraft. Jag kunde se med nyfikna ögon på alla dessa människor på väg någonstans och som hamnat just här med oss. Jag kunde se alla hjälpsamma och hårt arbetande människor där flygplatsen var deras arbetsplats. Och allt var ok. Det var ok. Och precis som jag visste ordnade allt sig till slut. Jag valde att acceptera att det var som det var. Alternativet hade varit att jag stressat upp mig, blivit nervös och orolig och irriterat mig på att det var folk överallt. Så hade jag gjort för några år sedan och vad hade resultatet blivit? Vi hade kommit hem, men jag hade varit utmattad och döende i migrän under många många dagar. Visst var jag trött och hade lite ont i huvudet, men ljusår från tidigare erfarenheter.

Jag är tacksam att jag nu har insikten att jag kan välja. Vid varje situation varje dag kan jag välja hur jag vill agera. Att agera och inte reagera. Det är så enkelt, men kan också vara så svårt. Kundaliniyogan är ett fantastiskt redskap att ta till, men det har även varit viktigt för mig att ge mig ut och träffa andra som är på samma resa. Resan att mer och mer vara i kontakt med mig själv. När vi känner självkärlek, självmedkänsla och lyssnar på vårt hjärta, då kommer läkningen och lugnet. Vi läker inifrån och ut och så småningom tonar symptomen på sjukdomar och fysisk och psykisk smärta bort helt eller till någonstans i bakgrunden där den inte längre styr. Det enda vi behöver göra är: Keep up!

Förändring

Dåtid

När smärtan lättar känns det bättre. Det kan nog bli bättre trots att det inte kändes så igår när jag åter låg i döende i mörkret med spyhinken och ångesten som sällskap. När smärtan lättar får jag tillbaka lite energi, jag passar på att ta tillvara den och gör allt det migränen stoppat mig från att göra. Bäst att passa på så länge det varar, det är snart dags igen. Och mycket riktigt.  Dammsuga hallen, utflykt med barnen och middag med nära och kära är att ta i för mycket. En begynnande smärta bakom högra ögat börjar ge sig till känna, det är bara en tidsfråga, kanske medicin kan stoppa det ostoppbara? Ibland hjälper medicinen och jag kan fortsätta lite till, pressa mig själv att göra allt det jag vill ska vara mitt liv. Men huvudvärken och migränen vinner alltid. Den slår tillbaka med all kraft som en bestraffning för att jag bara vill vara som alla andra, vara glad en stund, umgås, släppa problemen och låtsas att jag är frisk. Återigen kommer frågorna, varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Är det för mycket begärt att få delta i livet? Att få göra sådant som hör vardagen till? När ska det bli bättre? Blir det bättre? Jag har ständigt dåligt samvete för att jag ställer in träffar, kalas, att umgås med alla älskade, att sjukskriva mig från jobbet. Folk räknar med mig och jag sviker, gång på gång. Jag är sämsta mamman. Vännen. Kan inte jobba ordentligt trots att jag vet vad jag kan. Innerst inne. Den ständiga irritationen och dåliga humöret. Ibland vill jag inte ens umgås med mig själv. Tråkig är bara förnamnet.

Jag söker hjälp. Går till sjukvården. På massage. Till sjukgymnast och samtalsterapeut. Det är både plus och minus. Jag får blandade besked. Läkaren säger att jag måste acceptera min sjukdom eftersom migrän är en kronisk hjärnsjukdom som läkarvetenskapen tyvärr inte kan bota. Inte än. Om några år kanske. Om vi har tur. Om det blir något som passar alla. Läkaren vet inte. Ger medicin. Sluta stressa. Börja motionera. Gå och prata med någon. Kanske jag är deprimerad? Vem fan blir inte deprimerad av att ha sjukt ont i huvudet. Varenda dag. För allting. Vad jag än gör börjar det bulta i huvudet. Om jag böjer mig ner börjar det bulta i huvudet. Jag provar antidepressiva trots att jag inte är deprimerad, jag har ont i huvudet. Träffar en psykiatriker. Vad ska jag göra när jag vaknar mitt i natten och har ont i huvudet? Det stämmer inte säger psykiatrikern. Det fungerar inte så. Nähä, säger jag och går aldrig mer dit igen. Jag fortsätter söka hjälp. Träffar en annan psykolog. Som förstår. Som tycker jag ska släppa kontrollen och den ständiga oron. Som tycker jag ska sitta och andas i fem minuter utan anledning. Hur ska det hjälpa mig, jag blir rastlös och får klåda över hela kroppen av att sitta så. Jag får många fina insikter. Insikter är början till något, men sen då? Huvudet gör fortfarande ont. Hela tiden.

Träffar omtänksamma människor som vill hjälpa. Som förstår. Som tycker att såhär ska jag ju inte ha det. Det tycker inte jag heller. Så vad ska jag göra då? De Hjälpsamma vill hjälpa. De vill ge medicin och sen en annan medicin om den förra inte fungerar. Eller kanske båda två. De Hjälpsamma är realistiska. Jag kommer att få ha det såhär, med medicin resten av mitt liv kan det bli okej. Jag kan bli okej. Jag känner hopp. Någon ska göra mig bättre med sin erfarenhet och kunskap. De ska ta hand om mig. De ska hjälpa mig. De säger att de ger inte upp förrän jag mår bättre. Jag litar på och gör som jag blir tillsagd. Äter medicin. Får sprutor i huvudet och bedövning upp i näsan. Känner efter ordentligt, blev det inte lite bättre? Jag känner nog efter för dåligt, visst blev det lite bättre? Jag säger det, de Hjälpsamma visar verkligen att de vill hjälpa. Jag vill inte göra dem besvikna. Eller att de ska tappa hoppet om mig.

Det är något som skaver. Jag är beroende av att andra ska hjälpa mig. Jag känner mig maktlös och som ett offer. Jag blir passiviserad. Det är inte jag. Jag är inget offer. Jag är inte maktlös. Jag kommer till en punkt där jag ser verkligheten som den är. För mig. Det finns massor med mediciner och andra insatser som används för personer med kronisk migrän. Vissa hjälper mig och jag är otroligt tacksam för det. Jag inser att om jag vill bli frisk kan jag inte förlita mig på mediciner i all evighet, de kan tappa sin verkan och vad händer då? Jag kan inte heller bli beroende av att andra ska hjälpa mig och förstå mig eftersom en dag kanske de inte vill/kan hjälpa mig längre och vad händer då? Ända sedan migränen blev ohanterlig har jag letat efter hjälp och stöd utanför mig själv. Stöd och hjälp som ibland har varit fantastiskt, men som jag inte kan räkna med ska finnas för evigt. Jag skjuter problemet framför mig. Jag är i fängelse i mitt eget huvud och jag vill ut därifrån, jag vill inte lära mig att stå ut och hoppas att en dag i framtiden kommer botemedlet. Jag vill inte leva i en fantasi att jag kommer att må bättre när barnen blir större. När jag har råd att jobba deltid. När jag stressar mindre. När jag äter bättre. När jag energin är lite bättre och jag kan motionera. När jag får tid hos neurologen. När jag kan åka på en lång semester och bara vila. Till helgen då jag ska vara själv hemma. När jag blir bättre på att gå hem från jobbet i tid. När jag slutar ta åt mig av vad andra säger. När andra förstår hur jag har det och tar hänsyn till mig. Livet är NU. Varje dag. Och dagarna kommer aldrig tillbaka. Idag kommer aldrig någonsin mer tillbaka.  Om jag väntar att det ska bli bättre sen, längre fram, missar jag mitt eget liv.

Hur ska jag då hitta orken? Och vad ska jag göra? Vi är alla olika och det finns lika många svar som individer, men jag vet att vi alla har kraften i oss att göra förändringar. Om vi vill tillräckligt mycket. Om vi vågar se och bli medvetna om oss själva. Om vi släpper offerkoftan. Om vi öppnar våra sinnen och släpper in nytt, provar oss fram utan att värdera och döma. Om vi börjar lära oss självkärlek och självmedkänsla. Fasar ut självkritiken och prestationsångesten. Om vi tillåter oss själva att bli friska. Om vi vågar börja lyssna och lita kroppens signaler och den inre rösten som har svaren, men som vi kört över så länge. Att vi våga göra de förändringar som kan bli slutresultatet av att lyssna inåt, trots att omgivningen inte alltid håller med. Att vi accepterar och omfamnar livet precis som det är just nu. Att vi tränar oss att ändra våra tankemönster. Att vi kan släppa vad andra ska tycka. Att vi håller ut. Men framförallt att vi har tillit. Tillit till att vi kan, att vi är värdefulla precis som vi är och förtjänar god hälsa och lycka och att vi fortsätter trots att det inte finns några (synliga) garantier. Att det får ta tid och att det är ok. Att allting ordnar sig. Att allting blir bra. Det vi fokuserar på växer och vänder vi fokus kan allting hända.

Det hände mig. Det händer mig. Med hjälp av yoga och meditation hittade jag nycklarna. Nycklarna till fängelseporten. Jag släppte fokus på migränen och fokuserade på ett liv utanför fängelset. Och jag är fri. Jag är oändligt tacksam för allt jag lärt mig och för alla lärare jag mött på vägen. Men jag vänder aldrig tillbaka. Jag tar äntligen ansvar för mitt liv och min hälsa. Varje dag.

Plötsligt händer det

Årsskiftet 2017/2018

Det finns så mycket vi borde göra för att må bättre. Äta nyttigare, gå och lägga oss tidigare, träna, inte oroa oss, tänka positivt, inte stressa osv. Bara att komma ihåg att göra allt nyttigt tar hur mycket tid som helst för att inte tala om att göra det! Det känns som om jag skulle göra allt det nyttiga, skulle jag inte hinna jobba. Och jobba kan ju oftast vara bra också förstås. Vill jag sen umgås med barnen, vänner och ägna mig åt mina fritidsintressen, läsa böcker och gå promenader med min hund, har jag svårt att få ekvationen att gå ihop. Jag har alltid beundrat dem som har koll, planerar och har rutiner i tillvaron. Som kommer pigga och fräscha till jobbet efter att ha tagit en löprunda på morgonen. Som är i tid och har alla papper i ordning. Som har matlådor med sig med (nyttiga) rester från gårdagens mysmiddag med familjen. Som utvecklar sina fritidsintressen efter arbetstid och hinner laga middag och äta hela familjen efter att ha gjort läxorna med barnen.  Ja ni förstår poängen. Jag har inte dessa talanger. Jag har inte den orken. Jo jag kan planera, det är inte svårt, men det är genomförandet som är lite svårare.

Ta det här med träning tex. Träning är en av de bästa förebyggande medicinen för sjukdom, om inte den bästa. Jag bestämmer mig för att gå och simma två gånger i veckan. Jag tycker simning är en fantastisk motionsform, jag tränar hela kroppen, jag känner mig lätt och smidig. Jag slipper svettas och bästa av allt: Jag kan sitta i bastun länge efteråt. När jag sen kommer hem efter simningen mår jag jättebra. Huvudvärken har fasats ut, jag är trött på ett skönt sätt och jag är väldigt nöjd med mig själv. Jag tänker att två gånger i veckan är inte att ta i för mycket. Det tar två timmar per gång dvs fyra timmar av veckans 168 timmar. Jag har alltså 164 timmar ”över”. Planeringen håller max 3 veckor. Sedan kommer ursäkterna. Jag hinner inte. Jag orkar inte. Jag har ont i huvudet. Jag måste hjälpa barn med läxan. Jag har inte ätit ännu och om jag simmar blir jag svimfärdig. Det är kallt ute. Bilen krånglar. Ursäkterna är oändliga. Dessutom blir jag i efterhand besviken på mig själv. Jag fixar inte ens två gånger i veckan. De senaste veckorna har jag inte ens gått en gång i veckan. Jag är lat. Jag är sjuk. Jag klarar ingenting. Hur ska jag någonsin bli frisk om jag inte ens kan göra det som jag vet är bra för mig? Så börjar jag tänka på att jag kanske ska göra något annat, något som är lättare att hålla fast vid. Jag provar Friskis & Svettis, gympa på Gerdahallen, gym, vattengympa osv. Och självbedrägeriet bara fortsätter.

Det var samma princip när jag skulle börja med yoga och meditation. För att få resultat bör man göra yoga och meditation regelbundet, helst varje dag, kontinuerligt och jag var mycket osäker på om det skulle passa mig. Jag hatade att sitta stilla, jag blev rastlös och uttråkad och kunde inte förstå hur detta skulle kunna hjälpa mig. När jag läste om Per Söder och att han blivit av med sin migrän efter 40 år med hjälp av migränyoga var jag skeptisk. Hans migrän var nog inte så komplicerad som min. Alla som blir bättre/symptomfria har nog inte haft en så jobbig migrän som jag tänkte jag ofta. De har inte haft migrän typ varje dag. För allting. Jag hade dock kommit till en punkt när jag inte hade något att förlora, jag hade inget liv, bara migrän. Jag hade provat allt. Jag köpte Migränyogaboken och satt i uterummet och började med övningarna. Lilla Ryggpasset. Hatade eldandning. Fick kramp när jag vred ryggen. Jag kunde knappt böja mig och böjde jag mig för mycket fick jag migrän. Formen var verkligen usel. Det var tråkigt, jobbigt och man skulle hålla på i evigheter (15 minuter!), varje dag. Men på något sätt hade jag bestämt mig. Jag visste att det var nu eller aldrig. Om jag inte tog tag i mitt liv skulle jag gå under. Bokstavligen ta mitt liv. Jag kunde inte leva med migrän varje dag längre. Stoppa i mig massor med mediciner som hjälpte en stund. Se mitt liv passera bakom nerdragna rullgardiner. Jag ville inte leva det livet mer, men jag skulle inte ge upp. Inte ännu.

Sakta men säkert började jag ändra taktik. Jag började se allt som inte var ingenting som en framgång. Eftersom migränen var överjävlig vid den tiden kunde jag inte alltid genomföra Lilla Ryggpasset, men då kröp jag ändå till mattan och låg ner och andades långa djupa andetag. Kan jag ligga och andas, kan jag göra yoga och meditera tänkte jag. På så sätt kom jag igång och jag skrev noga ner mina framgångar i min lilla almanacka. Stora gröna fina markeringar för varje dag jag gjorde yoga och meditation, vare sig det var Lilla Ryggpasset, fem minuters ryggflex eller ligga ner och andas. Det var en framgång! Det fortsatte och jag började en yogakurs en gång i veckan för mer inspiration. Jag hittade yogapass på internet som jag blev inspirerad av. Jag antecknade noga alla positiva effekter jag kände av yogan och meditationen. Och sakta men säkert förbättrades mitt liv.

Min erfarenhet av yoga är bland annat att jag började lyssna på min kropp. Min kropp som i så många år skickat signaler om att något var fel, men som jag inte velat lyssna på. Desto mer jag lyssnar, desto lättare blir det att göra alla de förändringar som är bra för mig. När jag började lyssna på kroppen hörde jag även hjärtat. Den del av hjärtat som vet vad jag längtar efter, vad jag vill ha i mitt liv och som guidar mig dit. Somliga kallar det intuition, inre vägledning, ditt högre jag mm. Att lyssna på kroppen och hjärtat är de bästa rådgivarna som finns. Om jag frågar får jag alltid svar. Och det som har varit så svårt blir plötsligt enkelt. När det kommer inifrån. När jag lyssnar på kroppen börjar jag välja nyttig mat.  När jag lyssnar börjar jag röra på mig mer eftersom kroppen gillar att röra på sig. När jag lyssnar vilar jag mig när jag behöver återhämtning. När jag lyssnar på hjärtat ser jag positivt på mina framgångar, jag dömer inte, utan uppskattar alla framgångar hur små de än är. När jag lyssnar på hjärtat känner jag självkärlek och sätter gränser för det som inte är bra för mig. När jag lyssnar på hjärtat känner jag att jag är ok och att jag är precis där jag ska vara och att jag är tacksam för mitt liv. Jag väljer att se att allt positivt jag gör för mig själv som är mer än ingenting är en framgång.

Och plötsligt händer det: kroppen vill börja springa. Men vänta, jag hatar att springa? Hela min kropp säger; ut och spring! Jogga! Och jag lyssnar. Jag springer. Jag joggar. Och det är kul. Och jag mår bra.

Ps: 2018 sprang jag Vårruset i Malmö, 5 km, och jag var så stolt över min insats. ds.