Frihet – 2016

Den automatiska dörren gled sakta igen bakom mig. Jag tog några steg åt sidan, blundade och sträckte upp armarna mot den blå vårhimlen. Fyllde lungorna med den krispiga vårluften. Solens försiktiga ljumma strålar torkade resterna av mina tårar. Ett andetag till. Det var som om det friska klara andetaget spred sig i hela kroppen, från fötterna, upp mot magen, hjärtat och till sist huvudet. Jag tog ner armarna. Öppnade förvånat ögonen och kände en intensiv närvaro. Plötsligt stod allt klart för mig. Jag hade precis lämnat neurologen på Universitetssjukhuset och en specialist i migrän. Jag stod i myllret av människor som gick ut och in genom glasdörrarna till den gigantiska byggnaden som innehåller så mycket kunskap, erfarenhet och hjälpande händer. Där och då kom insikten att detta var sista gången. Sista gången som någon skulle tala om för mig hur mitt liv såg ut. Som skulle kräva saker av mig som jag inte ville. Som skulle tala om för mig vem jag är. Ta den här medicinen. Gör si. Gör inte så. Gör som specialisten säger annars får du fortsätta ha migrän och dålig livskvalitet. Jag bestämde mig där och då. Aldrig mer ska jag köra över min egen vilja, min inre vetskap och min värdighet för att någon kallar sig specialist. Aldrig mer ska jag låta någon ta hoppet ifrån mig och fylla mitt sinne med negativa framtidsutsikter. Jag började sakta gå mot stadens centrum. Stegen var lätta. Huvudvärken fasade ut i takt med andetagen. Jackan var uppknäppt i halsen och satt inte längre för hårt, vårkänslan kunde cirkulera in under kragen.  Jag kände ett leende sprida sig i mitt rödmosiga ansikte. Tänkte på alla de experter jag träffat under alla år. Det var en blandad skara som gett mig både goda och mindre bra erfarenheter. Erfarenheter av hopp, förtvivlan, förödmjukelse, insikt, perspektiv och missunnsamhet, men även av glädje och bekräftelse. Jag tackade dem alla. Jo, faktiskt. Var och en hade gjort sitt bästa utifrån sin förmåga. Var och en hade bidragit till detta ögonblick av klarhet, insikt och inre frihet. Jag stannade till och kastade en snabb blick tillbaka upp mot sjukhusets fönster och alla livsöden som dolde sig bakom kulisserna. Vi vet aldrig var livet tar oss. Jag började gå igen. Hur det än blev i framtiden skulle jag iallafall njuta av just den här dagen som gnistrade, värmde och höll om mig.

Sahara – 2014

Jag hade bestämt mig. Jag ger mig själv ett år, om jag inte mår bättre väljer jag den enda utvägen. Utvägen som var den enda trösten. Jag hade inget liv.  Jag orkade inte mer. Jag ville inte leva i smärt- och ångesthelvetet längre. Jag hade provat allt, oräkneliga mediciner. Som en försökskanin. Jag hörde talas om migränyoga, yoga hade jag inte provat. Det kunde inte göra mitt liv värre så jag började med det. Eller vad man kan kalla det jag gjorde. Lilla Ryggpasset, migränyogans grundpass. Det gick sådär. Jag fick migrän när jag böjde huvudet, kramp när jag vred kroppen och jag hatade eldandning. Men jag gjorde det. Varje dag i 40 dagar. Eller inte riktigt. Vissa dagar kunde jag ju inte gå ur sängen. Jag kröp till mattan. Andades. Jag kallade det yoga. Sakta blev jag lite bättre. Yogan hjälpte, inte smärtan, men sinnet. Jag fick några sekunders sinnesfrid. Så jag fortsatte lite till. Och fick lite mer sinnesfrid. Jag började sjunga mantran, kaoset i huvudet tog paus. Bra. Jag fortsatte. Vissa dagar ville jag ge upp, men det fanns ju inget alternativ. Bara mörker. Jag började en kurs. Och en till. En dag fick jag ett brev på posten. Ett kort med några människor som satt i öknen och mediterade. I nära kontakt med Moder Jord. En yogaresa till Sahara. Mitt hjärta sa ja. Åk! Och jag ville så gärna. Men hur skulle jag klara det med kronisk migrän? Vissa dagar kunde jag inte stiga upp. Jag ringde och pratade med en av yogalärarna. Man skulle samlas i Marrakesh, resan till Sahara gick över bergen. I terrängbil och vi skulle åka på kvällen. Sitta i bilen hela natten på slingrande vägar och vara framme på morgonen. Vila en dag. Vandra ut i öknen och bo i tält. Primitivt. Utan rinnande vatten, bara ta med det nödvändigaste. Det lät fantastisk och utmanande, men det skulle inte gå. Jag skulle inte orka. Jag skulle bli sjuk, få migrän, kräkas på vägen, få ångest och längta hem. Men jag ville. Jag kände att detta skulle hjälpa mig, att hitta mig själv under alla lager av sjukdom, smärta och hopplöshet. Jag frågade mig själv vad det värsta var som kunde hända. Att jag fick migrän och allt som hör till. Jag insåg att det spelade ingen roll eftersom det skulle jag få i alla fall. Jag fick migrän av allt. Om jag ville följa mitt hjärta kunde jag inte låta migränen begränsa mig. Jag stod inför ett avgörande. Jag var sjukt rädd. Katastroftankarna avlöste varandra. Och vad skulle alla andra tycka? Alla andra friska personer som skulle med. Tänk om jag blev en börda. Jag glömmer aldrig vad yogaläraren sa. Ord som äntligen sjönk in i hjärtat. ”Maria, allt är ok precis som det är. Vi hanterar det som händer. Det är bara du som kan bestämma om du ska följa med”. Jag tittade mig i spegeln. Har jag inte alltid sett mig själv som en modig person? Utan skrupler ger jag mig i kast med vad och vem som helst. Jag bangar inte. Men detta var annorlunda. Det var inte bara en resa till Sahara, det var en resa inåt, till mig själv. Över berg och genom rädslor. Omfamnas av Moder Jord och låta mig hållas, ge upp försöken att allt måste vara på ett visst sätt. Jag kunde välja. Våga eller stanna kvar i det som jag inte ville vara i. Jag blundade, tog ett djupt andetag och sa ja. Jag åkte. Det var fantastiskt. Jag tvingades släppa taget om alla mina försök att kontrollera omständigheterna. Mitt liv vände. Från den dagen blev livet bättre. Och det fortsätter bli bättre än idag. För att jag vågade och började flytta fokus till möjligheter istället för begränsningar.

Semester – 2013

Vi träffade släkten som vi ofta gör på somrarna. Vi trivs tillsammans, det brukar vara mysigt, vi umgås, pratar och hittar på lite utflykter. Skrattar mycket, promenerar och lagar mat i stora mängder. Barnen älskar sina kusiner och är ute dagarna långa. Men den sommaren var en mardröm. Migränen ville inte släppa taget. Jag ville knappt följa med på semester, jag kände att jag inte orkade med en massa folk, samtidigt ville jag ju så gärna. Familjen ville inte åka utan mig. Jag följde med. Det var en sommar att minnas och att glömma på en och samma gång. Att minnas för den ska aldrig upprepas. Att glömma för det var så fruktansvärt jobbigt och jag mådde så dåligt. Jag låg i ett mörkt rum med migränen från helvetet och ville dö. Jag grät och grät varenda dag. Försökte stiga upp och prata lite. Det var smärta, ångest och illamående i ett enda kaos. Fick gå och lägga mig igen. Hörde alla ljud genom den tunna väggen från älskade människor som inte setts på länge och de pratade, skojade och skrattade. Småflickorna som längtat efter mig, som tycker jag är en fantastisk rolig faster, de saknade mig fast jag var där. Som ville baka tårta med mig och sen skulle vi fotografera den. Jag orkade inte med dem. Jag hade så ont, jag var rastlös, ångesten satt som ett skruvstäd runt lungorna. Till slut gav mig ut i ren desperation. Jag gick och gick och gick. Kilometer efter kilometer, snabbt, fort, bort från allt, jag ville bli så utmattad att jag skulle somna från allt. Jag var verkligen inte till glädje för någon. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var i fängelse i smärt- och ångesthelvetet. Det enda jag visste var att jag aldrig ville må så dåligt igen. Antingen göra allt för att få ett bättre liv eller alternativet. Somna in. Slippa känna. Ett alternativ som inte var ett alternativ. Men det var den enda trösten, den utvägen fanns alltid.

Tidig morgon – 2011

Vaknar tidig morgon, det är fortfarande mörkt. Huvudet värker. Kniven skär bakom ögat. Smärtan är skarp och intensiv. Jag rör mig och kniven hugger. Jag känner ett par varma fötter tryckta mot mina lår. Älskade barn, när kom du och kröp ner? Känner den varma lilla kroppen intill min. Känner ett intensivt ögonblick den gränslösa kärleken till mitt barn. Snälla, kan jag bara få ligga här i värmen och somna om. Låt mig slippa kniven. Jag måste upp. Reser mig sakta. Snubblar och fumlar. Ljuden och rörelsen sänder ut missiler av smärta till huvudet. Vatten och tabletter. Jag sätter mig vid köksbordet och tänder stearinljusen. Allt jag hör är vinden, sekundvisaren och andetag från älskade människor. Hur många gånger har jag suttit såhär? Jag vet vad som väntar. En ny dag ligger framför mig. Det blir vad jag gör den till. Det jag planerade kommer inte att bli av. Kniven håller sitt grepp. Jag väljer att fylla min dag med stillhet, utan krav och prestationer. Bara vara. Det är gott nog, det är mitt liv. Jag vet inte hur länge jag sitter vid köksbordet. Smärtan mattas av. Jag kryper ner i sängen igen, tättintill min älskade, med armarna runtom, värmen och lugnet från barnet fyller mig med sinnesro och lycka.